Ja det är precis vad jag står inför. Ska ta med mig min son och flytta till en helt ny stad. Ny stad nya möjligheter? Jadu det vet jag ej men jag vet att jag kommer få det mycket bättre än vad jag har det nu iallafall. 

Det som tar emot mest är att jag kommer lämna en arbetsplats jag stortrivs på och min sons älskade förskola där han trivs så otroligt bra. Så varför gör vi denna flytt när jag redan har ett bra arbete och en bra förskola till sonen? Jo för att ett annat arbete finns på andra orten som drar iväg oss härifrån. 

Jag tänkte dela med mig av lite tankar jag haft och vad jag har för tankar nu. 

Innan jag gjorde min operation var varje sommar en pina, en pina att jag visste att det fanns ingen bikini som någonsin skulle kunna göra så jag kände mig kvinnligt fin. För finns det ingenting att lyfta upp så är det väl ingen idé att ens försöka? 

Efter att ha provat alla möjliga bhs, lösa silikoninlägg, super push up bh, dubbla bhs....ja jag har nog provat allt så gav jag upp. Dubbla bhs är dock inte att rekommendera för jag fick sånna sjuka skavsår. 

Nu mår jag så otroligt mycket bättre. Har fått en inre lugn och jag tycker det är KUL att shoppa nya bhs. Hittills har jag bara handlat mest på Change Lingerie men jag har även spanat in en butik som heter Hunkemöller som jag tänkte kika på längre fram. 

Men tänk er ett liv som tidigare präglats av ångest, tårar och en sjukt dålig självbild till att ha hittat ett inre lugn. Jag kan bära upp kläderna snyggare än vad jag kunde innan. Detta är ro för min själ. Dock har ändå detta resultat blivit så diskret så ingen (vad jag vet som inte redan vet om det) har märkt något. Men jag tror det är resultatet av att implantaten är anatomiska att dom inte framstår så fejk. 

Jag säger inte att alla som mått som mig ska göra en bröstförstoring, för det är definitivt inte gratis. Men för mig var det de enda rätta att göra när jag under så lång tid försökt med alla medel att må bättre med mig själv men inte lyckats, och priset? Ja de blev dyrt men helt klart värt varenda tusenlapp jag la på det. 

Nog diskuterat om detta, jag har ju fler omställningar och nystarter i mitt liv på intågande så det är bara att försöka hänga med, men planeringen är det roligaste i detta. 

Tänkte börja detta inlägg med att förklara min nystart här i livet. 

Redan när jag var yngre så var jag aldrig nöjd med mig själv. Jag skämdes otroligt mycket när jag såg mig själv i spegeln. Detta präglade min vardag under många år. 2011 träffade jag min stora kärlek och 2013 föddes vår son. Men inte ens efter detta kände jag mig nöjd. Jag kunde inte alls släppa det där som alltid fanns där i bakhuvudet. Och vad tror ni jag pratar om här? Jo den känslan när man står framför spegeln, har precis köpt en BH på H&M som är i modell "Super push up" och inte ens detta hjälper till. Gör ett nytt försök och använder dubbla bhs...jo men detta funkar ju om man inte har kläder med urringning. 

Jag har aldrig varit nöjd över mina bröst. Varje sommar inför bikini-säsongen så mådde jag lika dåligt för jag visste att det kommer inte finnas en enda bikini som jag kan fylla ut. Inte ens en super push up från H&M i storlek 70A kunde jag fylla ut. 

Har hela tiden fått höra "man ska vara nöjd med sig själv och hur man ser ut" "du är fin som du är" osv osv. Men när inte detta fungerar då? När man år efter år försöker vara nöjd men man ändå står där med bikinin eller bhn i handen och tårarna forsar ner för kinderna för man mår så dåligt? Ska man fortfarande känna sig nöjd över sig själv då? Nej då fick jag nog. 

Det finns två vägar att gå om man inte är nöjd med något...antingen så fortsätter man att jobba med sig själv tills man intalat sig själv att man faktiskt är fin som man är, eller så tar man den vägen som jag valde att ta. Men jag tänker här påpeka att jag tog den andra vägen i ca 10år innan jag valde att ta den vägen jag tog....

I slutet av 2014 tog jag beslutet (lagom till nyår faktiskt), jag bokade tid för konsultation på AK i Stockholm. Januari 2015, dags för konsultation. Träffar först en sjuksköterska som var så otroligt förstående och insåg att jag nu (snart 28år gammal) verkligen hade funderat på detta länge. Efter samtal med henne fick jag träffa kirurgen, den kirurgen som skulle förändra mitt liv för alltid. Även han var mycket förstående och hjälpte mig att hitta en storlek och implantat som skulle göra sig bra på mig. Bokade tid för operation och nu skulle dagarna skynda på tyckte jag. I Mars var det äntligen dags. Nervös som ett fån satt jag i väntrummet och fick besök av sjuksköterskor, narkosläkare och tillsist kom kirurgen. Nerverna började sätta sig utanpå kroppen och jag kände att snart svimmar jag. Hade inte fått äta från 6 på morgonen och träffade kirurgen 14.30 Efter mötet med kirurgen tog det inte många minuter innan en operationssköterska kom och hämtade mig och jag sa hejdå till min mamma som var med som stöd. Tårarna forsar när jag ligger på britsen inne på operationssalen medan två jättegulliga sköterskor kopplar upp mig mot diverse maskiner. Sen blev allt svart.....öppnar ögonen igen och allt jag ser är vita gardiner, helvete har jag dött? Efter någon minut tittar någon in och säger "hej har du vaknat..." och jag säger "ja och jag vill till min mamma nu"....ja jag är 28år men i de tillståndet får man vara lite mammig. 

Efter kl 20 checkar vi ut från kliniken och tar en taxi till hotellet i centrala Stockholm. Innan detta hann jag få i mig blåbärssoppa (som jag sedan spydde upp ganska omgående) så ni kan ju tänka er en halvgroggy människa som vinglar i korridorerna med spypåsen i högsta hugg och ska gå mot en taxi. Som tur är kom ingen mer spya. Dagen efter tog vi tåget hem igen. Nästkommande veckor var det dagligt intag av diverse smärtstillande men sååååå värt det. 

Det har nu gått 6 månader sen jag tog beslutet att göra en bröstförstoring och vad är resultatet av denna? Jo en tjej som mår så otroligt mycket bättre över sig själv. Jag har gjort min 6mån besiktning av brösten hos kirurgen och han var mycket nöjd över slutresultatet vilket jag också är. Inga komplikationer alls. Det är få utvalda som faktiskt vet om vad jag gjort. Resten tycker jag inte borde veta ens för antingen så vet jag inte hur dom skulle reagera, eller så vet jag exakt hur dom kommer reagera så därför har jag valt att knipa igen. Därav denna blogg kommer vara anonym.